Jag och min sambo har nyligen flyttat. Vi tog vårt bohag från den sömniga närförorten Hammarby och for hela vägen till Odenplan, av somliga kallat Stockholms hjärta. Min tanke var såklart att behålla merparten av det gamla möblemanget då jag varken är särskild förmögen eller driven av någon "slit och släng" mentalitet. Jag skulle vilja säga att jag är lagom road av heminredning. Det blir nog aldrig någon flashig designer av mig, men jag tycker om att ha det fint omkring mig. Den stil jag normalt föredrar är lite retro alternativ. Man kan blanda gammalt och nytt i en härlig röra, en sliten soffa får nytt liv med hjälp av ett färggrant indiskt tyg och morfars gamla jordglob blir en supermysig läslampa. Den är en stil som jag trivs med och som representerar min personlighet på ett ärligt och inte för skrikigt vis. Det var åtminstone så jag brukade resonera.
Häromkvällen hade jag några vänner över. De var såklart mycket ivriga att få se den nya lägenheten och flera uttyckte sig positivt om dess potential, vi har ju ännu inte kommit helt i ordning.Vi lagade en enkel indisk linssoppa och korkade upp en låda vin. Det var glad stämning, det ena ledde till det andra och jag får väl lov att erkänna att det kanske blev ett par glas för mycket. Trött som jag var efter alla flyttbestyr slocknade jag på soffan, mitt under pågående bjudning! Här skulle historien kunnat ta slut. En pinsam liten episod, men snart bortglömd och övertrumfad av framtida fyllor och dårskaper. Istället blev det den sista kvällen i mitt gamla liv.
Morgonen därpå vaknade jag i en bländande vit oas. Överallt runtomkring mig lyste det av nymålat antikvitt. Soffan där jag låg, parketten, matbordet, ja till och med tv apparaten hade som genom ett trollslag täckts av vit färg. På rutan stod det skrivet télévision med snirklig stil. Istället för mitt thailändska tyg låg jag under en virkad spets. Jag bara gapade. Kunde inte tro mina ögon när jag fick se att detta vita hav bestod av min egna gamla möbler. Trots att lukten skvallrade om nymålat, så hade möblerna redan ålderns patina av avskavda ben och rostiga gångjärn. Medan jag sakta vandrade genom rummen väcktes det en hemsk tanke, var det någon som ville driva med mig? Var det ett hån av något slag, dolda kameran, ett elakt skämt? Jag styrde stegen mot hallen där jag möttes av tre par vita snickarbyxor, lika många småblommiga blusar samt tre prydligt upphängda stråhattar dekorerade med tygrosor. På hallspegeln satt det fäst ett litet vykort föreställande två kattungar i en dockvagn. Jag vände darrande på kortet och läste den snirkliga stilen, " Du är shabbad".
Det har nu gått en vecka sedan mitt nya liv började, mitt liv i shabby chic. De första dagarna var tuffa, men jag har nu kommit att acceptera mitt oförutsedda öde, och mer därtill. Min gamla porslinsdocka som förut låg och dammade i källaren, har nu fått ta sin vagn och flytta upp i det bländande vita solljuset. Jag målade själv ekipaget vitt, och jag har börjat fuska lite i franska. Inom mig känner jag en spirande sinnesro, en känsla av helhet och fullkomning. Som att äntligen ha hittat hem. Vilka de mystiska shabbarna var kommer jag kanske aldrig veta, de kan vara fullkomliga främlingar eller några som står mig nära. Men det kan göra detsamma. Det som för en vecka sedan kändes lite som ett övergrepp känns idag mer som en befrielse. Jag är shabbad, and I´m lovin it.
jag har inte haft samma tur som dig som fått mitt hem shabbat men efter att jag upptäckte denna fantastiska stil så har jag upptäckt fler och fler saker i mitt hem som är shabby vilket glatt mig var gång! men det mest fantastiska av allt är att allt ju går att shabba till, det behövs bara lite fantasi och sprayfärg! på återseende! /majsan som älskar att pyssla och som framför allt älskar vitt!
SvaraRadera